AUTONOM

Sammandrag av AUTONOMs föreläsning under evenemanget Identitär Idé 26-28 februari 2010. Syftet med föredraget var att belysa begrepp som kultur, civilisation, identitet, kulturkamp och metapolitik ur ett identitärt perspektiv. (Continued)

Jeg drar ikke til byen om ikke jeg har et ærend, hvilket betyr ingenting i denne sammenheng, jeg hadde gjort mitt, på vei heim stoppet jeg ved mitt faste punkt, utsikten her er ikke spektakulær, men noen ganger har den noe nesten fullendt over seg, som en god films slutt, man lengter etter noe mer, men er tilfreds, vel, jeg sto der i min egen begrensede verden, i svak vind, kaldt, grått, og rent, da jeg fikk øye på måken som lå der sammenkrøket, sannsynligvis litt forkommen og utmattet, den betraktet utsikten på utsiden av sin flokk og nøt åpenbart den lille glød som var igjen før solen endelig forsvant i horisonten. Den enset meg, men brydde seg først ikke nevneverdig, så skottet den på meg, jeg nærmet meg den, men da jeg ikke liker at noen trenger seg på meg, holdt jeg avstand. To vesener på samme sted, to korte liv, vi forholdt oss tause, så reiste den litt på seg kikket på meg rolig før den igjen vendte seg bort utover og stirret på sin egen flokk på avstand, jeg kjente at jeg ble kald, på utsiden, varm innvendig, det var en stund bare oss to og en utsikt, og ingenting annet betydde noe, så gikk solen ned.

(Continued)

(Continued)

Filmen The Road baserat på Cormac McCarthys roman med samma namn, är en man och en sons postapokalyptiska sista resa genom en värld som dör, och en mänsklighet som nästan har dött. Mänsklighetens färd mot undergång skildras här på ett sätt som aldrig förut, var alternativen tycks vara  ett snabbt eller långsamt självmord.  (Continued)

I går såg jag till min förvåning en tråd i forumet nordisk.nu med överskriften Slicka f…a. Jag är inte speciellt förskräckt av mig, så jag förväntade någon sorts satir, möjligen med en kritik av det själlösa och pöbelaktiga beteende som numera klassas som samliv mellan man och kvinna. Det som mötte mig var inte ens infantilt, utan en uppenbarelse av simpel degeneration. (Continued)

Nylig offentliggjorde Aftenposten den norske muslimen  Trond Ali Lindstads muslimske manifest for hvordan muslimer i Norge skal forholde seg til samfunnet omkring dem og Vesten forøvrig. Manifestet er i praksis en metapolitisk krigserklæring til fremme av Islams interesser i Norge og Vesten,  men inneholder også punkter som andre som er kritiske til det rådende sekulære regime burde applaudere og analysere. (Continued)

Det finnes musikk som løfter en uten at stunden, øyeblikket forsvinner i en overfladisk beruselse av sansene, men får en til å se dypere inn i det man ser – og er. Saties Gymnopedie No. 1 er spilt, brukt og misbrukt utallige ganger, men fortsatt øver stykket den samme kraft på meg om jeg setter meg ned og lytter. Svevende og tilfeldige glimt av vakkert, uvakkert, viktig og uviktig som trenger seg på, såre stunder, glemte og gjemte bilder; øyeblikket jeg er i nå; solnedgangen jeg nettopp så, som en blodrød strime der borte bakom tretoppene mot sjøen. Stykket har en sår nærhet omhyllet av en drømmende uklarhet; en blågrå erkjennelse av det skjønnes forgjengelighet, og tross det, bestandighet, som lengsel; en glassklar distanse, parallelt med en sentimental romantisk håpefullhet som ligger over den undrende og vidunderlige smerten i det å være, ville, håpe og forvente.  Alt i en stund, et flyktig øyeblikk, som er forbi i løpet av noen få minutter. Jeg lytter. (Continued)

Den mest aktiva exponent för den sammansatta ideologiska och intellektuella riktning och skola, som numera klassas som Nya Högern, Tomislav Sunic, intervjuar och diskuterar med dennas mest framträdande personlighet och tänkare, Alain de Benoist. (Continued)