fredag, september 26, 2008
Att uppleva norrskenet är att uppleva universum som en verklighet man är en del av. Nordens skönhet är inte ord, även om ord kan försöka att beskriva den, är det något annat, något mycket större. Is, det kyliga klara och rena föder det mest fantastiska människan någonsin har skådat, och skapar det mest fantastiska inom människan. Norden är den yttergräns mellan ljus och mörker, var universums mysterier träder fram klarare än någon annan stans i den här världen. Det handlar om att låta sig gå upp i något större bortom rationalitet och smålåten förnuft. Våga känna på det stora mäktiga som är där hela tiden, men som vi distanserar oss från i det alldagliga.
(Continued)
mandag, september 15, 2008
Sist natt hade jag en mardröm. Det händer. Man befann sig i andra världskriget. Varför? Det vet jag inte, man bara visste att nu var man en del av det kriget. Den sidan man kämpade för var föga överraskande för mig, men det var inte det som var drömmens tema. Kriget var förlorad, just som i historien. Jag var tillfångetagen samman med flera andra. Vi hade våra uniformer fortsatt, mitt humör var positivt. Jag planerade med de andra att flykta. På något sätt klarade jag att gräva en tunnel, jag flydde med flera andra. Så befann man sig i frihet, vädret var soligt, allt var badat i gröna ängar, gult solljus och en nästan onaturligt blå himmel. Alla människor runt en skrattade. Så vaknade jag, då befann jag mig i fånglägret igen, så flydde man igen, allt blev igen frid och fröjd, så vakande man igen i fånglägret, så flydde man, så vaknade man i fånglägret igen; ad infinitum. Hela cykeln gick snabbare och snabbare och känslan av hopplöshet, ja likgiltighet, växte – den korta stunden man befann sig i frihet gav ingen känsla av fröjd och frid, utan en känsla att man oavsett var fångat. Igen och igen och igen och igen. Även om jag slutligen resignerade, var det otåligt att bli i lägret som fick en att känna en outhärdlig seg tomhet. De andra kunna man inte längre kommunicera med, allt blev mörkare och mörkare, det fanns knappast mera ljus, alla ljud blev förvrängda och tilltagande högljudda. Så erkände jag att jag befann mig i en dröm, snarare en mardröm då jag inte som i vakna drömmar hade lust att stanna, utan vakna. Det kändes om jag var tvungen att använda alla krafter för att vakna, om inte skulle jag dö, så vaknade jag
søndag, september 7, 2008
Speech given at the “Nordic Festival / Nordiska Festivalen – 2008 ” Gothenburg, Sweden, Aug. 30, 2008, by Dr. Tom Sunic.
(Continued)
