AUTONOM

Kärlek i Norden, sedan länge gått under jorden, numera smärre banala djuriska impulser, sociala konstruktioner och abstraktioner; desperat jagande efter något som kan lyfte en bort från sitt slitna och tomma jag; det som med ett leende låtsas vara på sin höjd medan det inte ens är nöjd i seget sällskap, en yta som speglar sig i andras spegelyta, bakom finns bara fragmenten, frustrationer och kaos, en dos känslor har ersätt viljan till att bli sitt eget bästa för sin nästa; vi längtar och saknar så, men efter vad, efter Dig, efter mig? Säg vad du tror den andra vill höra, så slipper du själv att lyssna, för orden är reducerat till en manipulation, en verbal masturbation, erotik har blivit mekanisk automatik och akrobatik, vi tömmer oss i varandra och drömmer om den andra som inte finns, annat än som en tabloid hägring med sanningsvägring, som skall rädda mig bort från min ointressanta existens och själsliga ambivalens. Egoism och eskapism, vilken schism. De unga är redan gamla och korrumperade, deras lust är till för konsumerande och exploaterande; osäkerhet och längtan döljas bakom leende och flin, vi vältar oss i dynga som svin, men det finns ingen komedi bara en kommande tröttsam och förutsägbar personlig tragedi; romantiken är förpassad till gamla filmer och böcker; ironin har tagit över, där ingen tar sig själv allvarligt finns inget annat allvar; där allt är lekande finns ingen lek; där alla är kära finns ingen käraste; men vi är fortfarande av samma kött och blod, med där andan fattas vill livslusten tappas i en färglös flod. Kärlek i Norden, sedan länge gått under jorden, men se där långt under finns något som skimrar och tindrar, livets vidunder, något som vill upp och fram, som strävar efter himmel i det enkla, rena och lilla under stjärnvimmel på jord, bortom ord, en vilja till at älska det bästa inom Dig och mig, själva Livet tills döden förenar oss till samma stoft. Kärlek i Norden

(Continued)