AUTONOM

Så var vi der, samlet igjen,

En gruppe mennesker i den lange natten, søkte sammen,

Mennesker med en mening, ennå ikke formulert, levende dypt i det indre,

Et lys som brenner, (Continued)

I det daglige inferno, av hendelser og mennesker som går og forgår,

en tilværelse uten skjebne eller dommedag, men et lite helvete hverdag,

der så jeg Deg,

i et kort øyeblikk, et blikk, et utrykk, noe usagt som ikke behøvde å sies,

det var der, selvsagt og selvfølgelig,

Du så, jeg så, Vi så,

Vi vendte oss bort i samme retning, mot samme solnedgang, mot samme horisont,

mot samme sol, (Continued)

Valget har vært, ingen store endringer, makten sirkulerte litt, var et øyeblikk som fata morgana for folket, stemmer ble hevet, ord ble tygd, spyttet ut, og tygd igjen, og igjen, før den ramlet tilbake i de samme gamle hender, la den ligge der en stund til.

(Continued)

Du och jag, i sommarnatten,

Bort från det störande dagsljuset, och de mörka gestalter som rör sig där,

Vid havet, de lugna vågorna, efter hettan,

Sommarnatten är försonlig, i balans, ljus och mörker,

Ensamheten, enbart oss,

Det kyliga renande vattnet,

Inga röster, inga meningar, bara varandet

Solen har lämnat sitt avtryck i oss,

Jag känner Dig, jag känner vågorna av Dig,

Det är nästan mörkt nu för morgonen, (Continued)

(Continued)

(Continued)

.

(Continued)