AUTONOM

(Continued)

En ny sirkel er sluttet, et år, en ferd rundt solen har gått sin gang; upåvirket av meg og mennesker overhodet; (Continued)

Xenia Sunic, kindred spririt and daughter of the North sent this poem recently, celebrating this night and day of Winter Solstice.

(Continued)

Att uthärda; ett begrepp, ett uttryck, som många som vill ge intryck av att de är hårda män använder, för att skapa en illusion av en sorts självklar ensam heroism. Men i den dunkla existentiella natten, när ensamheten känns som störst, och ens jag är som förtvinad i smärta och längselen, så vet man att det att uthärda, kan vara heroiskt, men det är egentligen en hård och stundom bitter kamp mot sig själv, för att kunna rädda sig själv.  När man ser att allt vad man håller högt i livet värderas som lägst, trampas på, smutsas ner, reduceras till något värdelöst som skall skrotas, och betraktar mängden, hög eller låg i status, som likgiltig går fram till kanten på den egna graven, sin egen kulturs och sina egna jags grav; när man ser allt det och dem man håller kärt, söndras och förtärs, av nihilismens obönhörliga och motbjudande grå tillstånd av maktlöshet inför alla värdens nollpunkt, var vägen uppåt är den samma som vägen neråt; då finns det ingen självklarhet i att uthärda.  Då förstår man att det finns stunder var man inte alls egentligen orkar, var natten inte enbart är lång, utan kompakt, utan synlig ända; man befinner sig i ett själsligt insomnia, ett vilolöst tillstånd, var man känner sig kraftlös – och tom.  Personliga besvikelser, idealiske besvikelser; de tornar sig, antar monströsa dimensioner, de ger den vakna mardrömmen en form och en tyngd vars vikt man krossas av om – ja om.

(Continued)