AUTONOM

Högerradikala har nu de sista tre decennier analyserad och dissekerad sina motståndare, deras makt, deras historia, deras ideologi, deras växt och även deras kommande fall, men fortfarande är maktförhållande inte fundamentalt närmare ändring sedan 1945 – var marxism och liberal-demokratin konsoliderade sin ideologiska hegemoni och makt.  För den reella oppositionen till den parlamentariska höger – vänster dikotomin är makten reellt sätt lika långt i fjärran som förut.

Högerradikala, konservativa, traditionalister och även vissa former av socialister, har sedan länge dissekerad det politiska maktkomplex som har byggds upp i Europa sedan 1945, med rötter tillbaka till upplysningstid och renässans.  Under begreppet politisk korrekthet, vår tids dubbeltänkning, har man kunnat konstatera den nuvarande makts och ideologiska fundaments egalitära diskrepanser och insubstantiella påstående om yttrandefrihet och demokrati.  En högerradikal, i saknad av annan säckbetecknelse, vet nu att det samtidiga samhällets makt, fördelar politisk frihet så som den anser att den tjänar den rådande och dominerande ideologisk makt nu och i framtiden: Inte främst så som den legislativt och ideologiskt lägger fram det, genom lagar och politiska program, utan genom indirekte makt genom media, skola och undervisning, kultur och underhållning. Här ingår en ständig vaktande och arbetande press, som fungerar som en förtrupp för fortsatt demontering av folkhemmet och nationalstaten, så som många har uppfattat att den borde vara och var ment att vara.  Detta vet den reella oppositionen sedan länge.  Dessa krafter verkar utanför demokratisk kontroll, då de parlamentariska val även om den legitimerar makten som position, aldrig har fått folket sanktionering av stora ingrepp som inte bara påverkar, utan avgör nationalstatens och befolkningens framtid överhuvudtaget. Ingrepp som massinnvandring och deltagande i en globalkapitalistisk ekonomi, som på lång sikt betyder den inhemska folkgruppens förträngning och utrotning om den får fortsätta, kulturellt och etniskt, och industriell död i den såkallade rika och förmögna Västvärlden.

Etter 1945 har man lyckas klassa alla traditionella värderingar som familj, folk och hem, ja även också religion, som en del av en ondskans ideologi, ett ondskans maktkomplex, var det man inte kan kategorisera som nazism eller fascism direkt, får beskyllningen om att bereda vägen för den ondska som den de förmenade goda krafter, liberalkapitalism och kommunism stampade ner i andra världskriget.

Mekanismerna bakom detta, det kontinuerliga sociala förtrycket var man etablerar en offentlig sfär, som i frihetens, jämställdhetens och de förtryckte minoriteters namn, effektivt exkluderar reella meningsbrytande och avvikande yttringar, är redan känd bland skaror av regimkriteker på alla nivån.  Etter 1945 har man lyckas klassa alla traditionella värderingar som familj, folk och hem, ja även också religion, som en del av en ondskans ideologi, ett ondskans maktkomplex, var det man inte kan kategorisera som nazism eller fascism direkt, får beskyllningen om att bereda vägen för den ondska som den de förmenade goda krafter, liberalkapitalism och kommunism stampade ner i andra världskriget.  Man har gradvis demonterad de konservativa och av majoriteten delade grundvärderingar som har varit norm, även oberoende av det politiska spektrum, och på så sätt etablerad nya normer som accepteras oberoende av det politiska spektrum som är representerad formellt i parlamentet. Konservativa i formell politisk representation har i nuvarande läge ingen maktpolitisk eller ideologisk betydelse, annat än som en ideologisk maskering, då den formellt representerade opposition och position inte fundamentalt representerar reella alternativ eller motsatser till varandre, utan är olika ansikten på en och samma maktstruktur. Makten recirkuleras, men den alternerar eller ändrar inte sitt fundament, tendens eller riktning.   Man har även avslöjad att de hegemoniska ideologierna, marxism, liberalism och deras olika avläggare, som växlar på, i en sorts dynamisk dialektik, var man byter banhalva för att dominera våra materiella och kulturella värderingar och dispositioner – använder sig av manipulation, historisk förvrängning och god gammaldags lögn för att kunna förklara en värld och en realitet som inte alls går ihop med deras bristande världsbild och analys.  Den ständigt mera kaotiska terrängen måste ständigt anpassas en mera och mer ofullkomlig karta. Idealen tycks vara mer och mer illusoriska, och de ständigt växande otrevliga realiteter blir någon man hävder är en verklighet man är tvungen att acceptera, som en sorts naturlag mera än ett ideal.  Allt går åt helvete – alla skall med.

Men detta är inget nytt, det har på olika sätt analyserats och attackerats i flera decennier redan. Små och stora bibliotek är redan skrivna, otaliga artiklar finns redan på nätet, små grupper bildas, möts, för sedan splittras över små detaljer, oppositionella i många olika varianter har kommit och förgått, inget nytt under solen.

Så vad händer sen, efter analysen. Efter alla orden, alla de olika varianter som i sin summa beskriver den samma verklighet som vi som befinner oss på utsidan av det sfär som omfattas och accepteras av det politiskt korrektas åsiktsregim, observerar varje dag.   Vad skall då hända som skall ändra detta och skapa en ny offentlig sfär var traditionalistiska och arkaiska idéer skall dominera.

Bloggen Oskorei har nu redan i flera år med skarp penna analyserat det politisk korrekta och dettas ideologiska och maktpolitiska fundament, och relativt många är nu de som har sett detta indirekta åsiktsförtryck. Ett förtryck som upprätthåller maktens status quo, utan att använda konkreta och fysiska metoder, men vilar tungt på massmedial kontroll, social kontroll och kontroll av den offentliga sfären. Formelle och oformell makt förenas och utfyller varandra, varav den första är den avgörande, då den säkrar illusionen om den fria demokratins legitimitet.   Man skriver om den nya klassen, som under hot av främmande identiteter och saknad av identitet och reella intellektuella och ideologiska utmaningar, vill söka sig bort från den politisk korrekta letargin och konformitet. Som en konsekvens av en sorts sociologisk klassdeterminism, skall denna klass då ändra de maktpolitiska förutsättningar och hela det rådande samhälls- och civilisationskomplex från insidan. När de har fått nog. Trötta på skiten, för att uttrycka det simplistisk.

Och det vore onekligen fint att uppleva att en sorts inre klasskamp, en klasskampens intellektuella borgarkrig, var medelklass och överklass, inte kämpar sinsemellan utom mellan och med sig själv, för att återfinna mera autentiska och livskraftiga ideal.

När deras mindrevärdighet och etnomasochism har tagit livsgnistan från dem, då skall de bli tända av en ny gnista, en elitär anda, som skall blicka tillbaka på den storhet som en gång fanns och det rika intellektuella arvet som ligger där och väntar på den slumrande högerradikala eliten. Och det vore onekligen fint att uppleva att en sorts inre klasskamp, en klasskampens intellektuella borgarkrig, var medelklass och överklass, inte kämpar sinsemellan utom mellan och med sig själv, för att återfinna mera autentiska och livskraftiga ideal. Visst, de övre skikten kan reformera sig själv, men enbart om det finns en stark och mobiliserande kraft, kulturell, andligt eller ideologiskt, som lyckas att övertyga maktens apostlar och paladiner att det här gynnar deras maktposition och fortsatta dominans. Vore det en monolitisk och absolutistisk maktstruktur, vore det nog mera realistisk om de styrande klassar hade funnit nya ideal, eller arkaiska traditionalistiska, de såkallade eviga idealen, som någon stundom uttrycker det så vackert, och sedan ovanifrån hade kunnat reformera hela samhället utan stora protester eller splittring inom samhällsstrukturen. Men den politisk korrekta maktapparaten är trots sina uppenbara och på många sett enkla och pavlovska mekanismer, mycket komplext, då de som befinner sig på insidan representerar nu många olika intressen. Klassintressen, etniska intressen, könsintressen och materiella intressen, som nu inte enbart rör sig om de som förvaltar material och kapital, produktionsmedlen, inom en nation, utom ett globalt kapitalistiskt komplex.

Det kommer att ske förskjutningar inom medelklassen åt andra ideologiska alternativ, och de reella radikala alternativen till rådande regim kommer att växa parallellt med försämringen av de sociale och materiella villkoren som fortsatt förlamar en reaktion med potens. Men en sak är att växa, en annan sak är att vinna striden. Stanley A. McChrystal, USAs överbefälhavare i Afghanistan, en imponerande yrkesmilitär, med den nyktra realistiska hållning som kännetecknar en duktig militär ledare över stora och komplexa operationer, fick en fråga om de olika framgångar som de amerikanska styrkorna och deras allierade i Afghanistan hade rönt. Han tittade då på olika grafer som pekade åt rätt håll och svarade: – Det spelar ingen roll om vi har framgångar om vi inte vinner kriget.

Andra lägger då, eller också, sitt hopp i krisen, med stort ”K”, eller konvergerande kriser, som skall utlösa en kataklysm av händelser som lägger fundamenten för massmobilisering som skall röja undan rådande regim och maktstruktur och lägga grunden för en ny orden. Ja, det finns ett realistiskt hopp i att en eller flera kriser kan vara det som skall utlösa stora samhällsomvälvningar, men det förutsätter att de uppfattas av en majoritet kollektivt som kris innanför ett avgränsats tidrum. At kriserna maximeras så snabbt att man tvingas att reagera, som en instinkt, och inte uthärdar. Spengler och många för honom har sett vart det går, rakt neröver då det traditionella Västerlandet har förlorad sin substans till fördel för abstraktion, materialism och ständigt ifrågasättande av sin rätt eller överhuvudtaget mening i att existera. Man har tappat livslusten för att uttrycka det folkligt. Så inom århundraden har man kunnat observera och analysera att fundamenten för Västerlandets civilisation, men även viktigare dennas många kulturer, spricker och förvittrar. Reaktioner har kommit, stora reaktioner, ja, världskrig, men revolutionerna har varit de som har segrat, alla ett spjut i hjärtat på Europa, om man tycker om sådana analogier, och för varje revolution drivs vi närmare, inte en konfrontation, men en inre och yttre utplåning. Den inre är nästan redan fullbordat. För majoriteten är kultur är bara ytliga artefakter, fina fasader för sociala begivenheter vi tycker om att kalla tradition, men som för de flesta och för det mesta enbart har som syfte att försöka att göra det triviala, färdigtuggade och meningslösa som den individualistiska frihetsillusionen alltid ledar till, lite mera uthärdligt. Men uthärdar vi vår egen undergång, så har vi redan gått under.

Det är inte utan orsak att så många i Västvärlden plågas av mentala sjukdomar och lidande, en känsla av tomhet, ångest, av att vara lämnat åt sig själv och sitt öde för att leva ett likgiltigt liv, lida och njuta i ensamhet och sedan dö.

Och ser man på USA, den konstellation som har hegemonin, politiskt och ideologiskt i Västvärlden, så har majoriteten där i lång tid accepterat alienering, multikultur, etniska konflikter, ekonomiska kriser  könskrig, klasskillnader, moralisk upplösning och förfall (ja, det finns protester, men de har inte lyckats att på något sätt ändra kursen, huvudtendenserna), gränslöst och uppenbart politiskt hycklande och flera krig som är förlorat eller de flesta vet inte vill leda till någon slutgiltig seger.  Den vita majoriteten, for den är fortfarande majoritet, accepterar och uthärdar sin undergång som kulturfolk och som civilisation. Det är en farlig illusion att tro att inte gemena man och kvinna ser det som händer, och när de ser det, så vill de upplysta massor resa sig till rättfärdig strid och kamp för sin rätt.  De ser det som händer och inget händer.

Även om de inte förstår alla orsakssammanhänger och historiska förutsättningar, kausaliteten i undergången, så ser de och förfasas. Det är inte utan orsak att så många i Västvärlden plågas av mentala sjukdomar och lidande, en känsla av tomhet, ångest, av att vara lämnat åt sig själv och sitt öde för att leva ett likgiltigt liv, lida och njuta i ensamhet och sedan dö. När kulturer degenererar till att bli civilisationer och sedan endast administrativa materiella maktstukturer, så har den substans som håller ett positivt fungerande samhälle uppe, förstörds. Det som står kvar är osäkerheten, fruktan för ett värre öde och förhoppningen av att något bra skall dyka upp som vid ett mirakel. Mirakel finns, i historien och myterna. Men Homo Europeicus tror inte på sina myter längre, och då finns hellre ingen mirakel som kan rädda honom eller henne.

Homo Europeicus lever sitt liv utan inre etik, Gud eller andra störande elementer i sitt hämningslösa frosseri, och kan även tänka sig att rösta på ett högerpopulistisk parti för att rädda sitt way of life, rätten till långsamt självmord.

Vad kommer att hända? Det som mest sannolikt kommer att hända i vår relativt nära framtid är att de styrande klassarna, som inte är nya annat än i form, de som besitter hegemonin, den borgerliga medelklassen, som sitter på den intellektuella och ideologiska hegemonin och överklassen som sitter på den materiella, vill skydda sina egna intressen. De vill skydda sin liberala och ansvarlösa livsstil, sitt inflytande och sina myter och illusioner och sina materiella ägodelar. Och när de nu upplever att den blir hotat av främmande antiliberala krafter, som de själv har importerad, så vill de just med de liberala och marxistiska axiomen som argument, bekämpa de främmande kulturer och tvinga dessa till likriktning och till att inordna sig deras hegemoni i det mån det är möjligt. Samtidigt vill även de politiska krafter som idag härskar, begränsa invandringen for sedan att stoppa denna helt till Europa. Det handlar då inte om ideologiska skäl, utom om ekonomiska och sociala skäl; och då materialism är rådande makts fundament vill den försöka skydda detta fundament när den har gått för långt i att försöka förverkliga sina illusioner. Men det handlar då inte om repatriering eller återvändande till nationella och traditionalistiska värderingar, utan om att man vill försöka att fortsätta det monokulturella projektet, var alla kulturer skall inordna sig deras ideologiska och materialistiska hegemoni, men då i även mera kontrollerade former. Många kommer då att springa efter deras populistiska företrädare, som vill använda kvinnors, homosexuellas och demaskuliniserade mäns rättigheter till att göra ”vad de vill och tycker”, som argument. Rätten till egen undergång står starkt som en dogm hos majoriteten av befolkningen. Homo Europeicus lever sitt liv utan inre etik, Gud eller andra störande elementer i sitt hämningslösa frosseri, och kan även tänka sig att rösta på ett högerpopulistisk parti för att rädda sitt way of life, rätten till långsamt självmord.  Det har redan observerats av flera förut.  I de land var populistiska partier röner framgånger, är det just den liberalistiska retoriken som används, så man kan scora snabba och lätta poänger mot en tydlig målskiva som Islam.  Men det byggs inte upp en alternativ potentiell hegemoni, bara olika alternativ innan den rådande.

Så är allt svart? Ja, det är svart, men möjligheter finns, historien är inte klar ännu, även för ett sargat Europa, så finns det en majoritet av människor, som är lagat av samma material som byggde och skapade kulturer och storverk, som vi inte ens kan fatta i vår ignoranta historielösa tillvaro. Kulturer vars fragment vi nu tittar på med varierande intresse när vi som om vi vore tvungna tittar inom ett museum på våra resor som skall ge tillvaron det lilla extra, så man står ut med existensen utan något annat extra än det materiella vegeterande och löst snack om ytliga sensationer.

Möjligheten finns inte inom en intellektuell rörelse, som tror, eller snarare hoppas, at endast genom att observation och analys finns tillgängligt, så vill de andra historiska och sociala premisser och eventuella konvergerande kriser göra resten av jobbet, som om vi lever under deterministiska sociologiska processer som styr oss utan vilja eller alternativ. För dessa processer skapar inte vilja eller motstånd utan det måste vara människor i stunden, även när det verkar hopplöst, även när man får står ut ensam, som orkar och vågar. Det finns ingen rätt stund till att börja kämpa, om ingen lägger grunden för alternativa rörelser.  Det finns enbart en rätt tid, och det är innan det är för sent, och man vet aldrig riktigt när denna tid kommer, om man betraktar historien. Att kämpa den goda sak, vad nu än den innebär, är sällan någon attraktiv uppgift om man sätter dagens norm för vad ett gott liv skall vara som premiss. Men för den som ser, analyserar och även konkluderar, så borde man erkänna att om inte jag känner att tiden är rätt till att göra något för det jag tror på; så är det ingen andra heller som känner för det.  Mer komplicerad är det inte. Den enda möjligheten finns när någon klarar att mobilisera båda intellektuellt, moraliskt och andligt; det vill säga att det inte blir enskilda sakfrågor som mobiliserar, eller en komplicerad omvärldsanalys, utom ett helt alternativ som representerar någon fundamentalt annorlunda till den rest av civilisation vi upplever nu. Detta alternativ måste vara funderat i en alternativ ideologi och livsstil, som visar att det finns andra sätt att leva på. För ingen ändrar sin livsstil utan att ha en förebild, och förebilden måste gå framföre, vara avantgarde. Inte som politiker, utan som människor, som man och kvinna, som familjer och gemenskap som fungerar utöver politiska axiomen, som många redan ryter på gatuhörn, talarstolar och internet. Flera religiösa alternativa samhällen existerar och fungerar, möjligheten finns om man vill tillräckligt, och inte är nöjd med att sitta och analysera och observera sin egen undergång på avstånd, till sig själv, den egna historien och den egna kulturen. En gemenskap måste levas, inte teoretiseras.   Det finns tyvärr inga genväger bortom analysen; orden kan vägleda och upplysa, men de går inte sträckan för dig. Det finns endast den vägen som är svår, den långa vägen man själv måste börja gå, men som är den enda som faktiskt för fram; att ändra sitt eget liv för så att ändra andras liv.

Samhällsomvälvning är ingen abstraktion eller en naturlig process, som om vi vore organismer som levde på instinkt, tyvärr är det inte så, kan man tillägga.  Människans irrationella natur, har fört imperium efter imperium till sin slutgiltiga grav som historia och legend. Att denna regim och de paradigmen som nu behärskar Europa och Norden kommer att gå under, det finns det ingen rimlig tvekan om när man drar historiska jämförelser; det intressanta är endast vem, när och vilka som kommer att ersätta denna regim med en ny. Om inte viljan finns i  Norden, så finns det endast en långsam, men ständigt intensiverande degeneration som väntar, andra alternativ existerar inte efter analysen.

Läs också:

Den långa vägen hem

Reaktion: Att föreställa sig framtiden

Oskorei: Att vinna fienden

Illusioner om frihet

Nihilistisk intellektualisme

Tribale refleksjoner

Omvälvning och utveckling