AUTONOM

Mörker, ljus, vitt tindrande ljus, en punkt. Jag är en punkt bland miljarder som finns där ute i det oändliga svarta havet som omsluter den lilla värld jag känner. En rysande kyla, jagar den triviala vardagsångesten bort som finns inomhus i värmen av vardagliga besvikelser och hopp, av allt det lilla man helst vill dölja bakom ridån av glänsande ideal. Min obetydliga varelse reflekterar föremålslöst igen över det att vara, att betrakta, utan ens att kunna ändra något av de krafter bakom, annat än mig egen kusligt obetydliga väg genom en sorts tillvaro som känns evig, då jag aldrig har känd något förut och inte kommer att känna något efter, som det jag är nu, oavsett vad som väntar, svart eller vitt ljus – Inget eller Allt. Det vita omkring mig, mörkret över, så obeskrivligt vackert, så känd, men fortfarande så främmande, så kallt, så hemlöst, men dock det enda hem jag har.  Min blick fixeras på en stjärna tindrande lite starkare än de andra, det jag ser har redan hänt, varit, är kanske över, och det som ser mig där borta, ser något som har dött, har varit, men finns kvar, som ett sorts minne i en historia som inte har börja eller slut. Det är skönt att känna kylan lägga sig som lag på lag över ett stormande sinne, ett inre kaos, det man inte orkar känna, men måste känna, ständigt; de våldsamma krafter vars explosioner av ljus, förgörande och livgivande kraft, där stjärnor föds och dör; jag kan observera detta med mina blotta ögon som små ofarliga punkter, en barnlig tablå över barnliga drömmar, fortfarande samma, fortfarande lugnet, tacksamheten och den patetiska tåren i ögat för att jag får gå här ett litet tag för jag är till min ända.  Jag går Vintergatan, en punkt av ljus bland miljarder i mörker.

Att blicka mot stjärnorna

Beth Gibbons – Mysteries