AUTONOM

Jeg drar ikke til byen om ikke jeg har et ærend, hvilket betyr ingenting i denne sammenheng, jeg hadde gjort mitt, på vei heim stoppet jeg ved mitt faste punkt, utsikten her er ikke spektakulær, men noen ganger har den noe nesten fullendt over seg, som en god films slutt, man lengter etter noe mer, men er tilfreds, vel, jeg sto der i min egen begrensede verden, i svak vind, kaldt, grått, og rent, da jeg fikk øye på måken som lå der sammenkrøket, sannsynligvis litt forkommen og utmattet, den betraktet utsikten på utsiden av sin flokk og nøt åpenbart den lille glød som var igjen før solen endelig forsvant i horisonten. Den enset meg, men brydde seg først ikke nevneverdig, så skottet den på meg, jeg nærmet meg den, men da jeg ikke liker at noen trenger seg på meg, holdt jeg avstand. To vesener på samme sted, to korte liv, vi forholdt oss tause, så reiste den litt på seg kikket på meg rolig før den igjen vendte seg bort utover og stirret på sin egen flokk på avstand, jeg kjente at jeg ble kald, på utsiden, varm innvendig, det var en stund bare oss to og en utsikt, og ingenting annet betydde noe, så gikk solen ned.

(Continued)

Det finnes musikk som løfter en uten at stunden, øyeblikket forsvinner i en overfladisk beruselse av sansene, men får en til å se dypere inn i det man ser – og er. Saties Gymnopedie No. 1 er spilt, brukt og misbrukt utallige ganger, men fortsatt øver stykket den samme kraft på meg om jeg setter meg ned og lytter. Svevende og tilfeldige glimt av vakkert, uvakkert, viktig og uviktig som trenger seg på, såre stunder, glemte og gjemte bilder; øyeblikket jeg er i nå; solnedgangen jeg nettopp så, som en blodrød strime der borte bakom tretoppene mot sjøen. Stykket har en sår nærhet omhyllet av en drømmende uklarhet; en blågrå erkjennelse av det skjønnes forgjengelighet, og tross det, bestandighet, som lengsel; en glassklar distanse, parallelt med en sentimental romantisk håpefullhet som ligger over den undrende og vidunderlige smerten i det å være, ville, håpe og forvente.  Alt i en stund, et flyktig øyeblikk, som er forbi i løpet av noen få minutter. Jeg lytter. (Continued)

Mörker, ljus, vitt tindrande ljus, en punkt. Jag är en punkt bland miljarder som finns där ute i det oändliga svarta havet som omsluter den lilla värld jag känner. En rysande kyla, jagar den triviala vardagsångesten bort som finns inomhus i värmen av vardagliga besvikelser och hopp, av allt det lilla man helst vill dölja bakom ridån av glänsande ideal. (Continued)

As hope went,
and everything I believed had meant,
I looked for Gold under snow

As blood turned to ice,
burning ideals to bitter lies,
I looked for Gold under snow

As good was gone,
my humanity all done,
I looked for Gold under snow

As brothers betrayed,
and treacherous bonds were made,
I looked for Gold under snow (Continued)

En ny sirkel er sluttet, et år, en ferd rundt solen har gått sin gang; upåvirket av meg og mennesker overhodet; (Continued)

Xenia Sunic, kindred spririt and daughter of the North sent this poem recently, celebrating this night and day of Winter Solstice.

(Continued)

Att uthärda; ett begrepp, ett uttryck, som många som vill ge intryck av att de är hårda män använder, för att skapa en illusion av en sorts självklar ensam heroism. Men i den dunkla existentiella natten, när ensamheten känns som störst, och ens jag är som förtvinad i smärta och längselen, så vet man att det att uthärda, kan vara heroiskt, men det är egentligen en hård och stundom bitter kamp mot sig själv, för att kunna rädda sig själv.  När man ser att allt vad man håller högt i livet värderas som lägst, trampas på, smutsas ner, reduceras till något värdelöst som skall skrotas, och betraktar mängden, hög eller låg i status, som likgiltig går fram till kanten på den egna graven, sin egen kulturs och sina egna jags grav; när man ser allt det och dem man håller kärt, söndras och förtärs, av nihilismens obönhörliga och motbjudande grå tillstånd av maktlöshet inför alla värdens nollpunkt, var vägen uppåt är den samma som vägen neråt; då finns det ingen självklarhet i att uthärda.  Då förstår man att det finns stunder var man inte alls egentligen orkar, var natten inte enbart är lång, utan kompakt, utan synlig ända; man befinner sig i ett själsligt insomnia, ett vilolöst tillstånd, var man känner sig kraftlös – och tom.  Personliga besvikelser, idealiske besvikelser; de tornar sig, antar monströsa dimensioner, de ger den vakna mardrömmen en form och en tyngd vars vikt man krossas av om – ja om.

(Continued)

(Continued)