AUTONOM

I en verden som for mange ofte ikke bare synes meningsløs, men også i disharmoni, er det lett å drømme seg bort til andre og bedre steder. Disse drømmene avfeier man oftest selv som urealistiske, men ønsket om noe annet enn massesivilisasjonen kan tilby lever videre. I en reportasje fra 1972 om et kollektiv på Log i nærheten av Farsund  får man innblikk i et alternativt miljø, gjennom en høyst realistisk og fin skildring, av mennesker som valgte å leve på en annen måte uten å miste fotfestet. (Continued)

(Continued)

Många nationellt stämda framhäver ofta Folket (med stort f, förstås), som om det vore en metafysisk entitet, en sorts essens som allt gott springer ut ifrån, et stolt folk som tycks vara underkuvat och förtryckt, ett folk som inte får komma till tals och sitter hemma med knutna nävar och väntar på folktribunen som skall kalla dem till revolution. Ser man närmare på realiteterna så tycks folket vara de man stöter på i Ullared och andra insignifikanta orter som Norden numera befolkar.

(Continued)

(Continued)

(Continued)

Ett fönster ut

Till det vita stilla

Från svarta hålet,

Jag undrar mig över det vita underet,

Som isolerar smärtan, tystar stormen i mitt inre ner,

gör världen nästan vacker igen,

Jag ser ut och glömmer det hålet som äter sig stort,

Medan snön begraver det som var, ser jag ut på det vita som är

Och undrar

(Continued)

Det legendariske bergenske BM-bandet Taake tolker motpol på sin apokalyptisk-poetiske måte.

(Continued)

Att uppleva norrskenet är att uppleva universum som en verklighet man är en del av. Nordens skönhet är inte ord, även om ord kan försöka att beskriva den, är det något annat, något mycket större. Is, det kyliga klara och rena föder det mest fantastiska människan någonsin har skådat, och skapar det mest fantastiska inom människan. Norden är den yttergräns mellan ljus och mörker, var universums mysterier träder fram klarare än någon annan stans i den här världen. Det handlar om att låta sig gå upp i något större bortom rationalitet och smålåten förnuft. Våga känna på det stora mäktiga som är där hela tiden, men som vi distanserar oss från i det alldagliga.

(Continued)