AUTONOM

Sammandrag av AUTONOMs föreläsning under evenemanget Identitär Idé 26-28 februari 2010. Syftet med föredraget var att belysa begrepp som kultur, civilisation, identitet, kulturkamp och metapolitik ur ett identitärt perspektiv. (Continued)

Den mest aktiva exponent för den sammansatta ideologiska och intellektuella riktning och skola, som numera klassas som Nya Högern, Tomislav Sunic, intervjuar och diskuterar med dennas mest framträdande personlighet och tänkare, Alain de Benoist. (Continued)

Mörker, ljus, vitt tindrande ljus, en punkt. Jag är en punkt bland miljarder som finns där ute i det oändliga svarta havet som omsluter den lilla värld jag känner. En rysande kyla, jagar den triviala vardagsångesten bort som finns inomhus i värmen av vardagliga besvikelser och hopp, av allt det lilla man helst vill dölja bakom ridån av glänsande ideal. (Continued)

(Continued)

(Continued)

Att uthärda; ett begrepp, ett uttryck, som många som vill ge intryck av att de är hårda män använder, för att skapa en illusion av en sorts självklar ensam heroism. Men i den dunkla existentiella natten, när ensamheten känns som störst, och ens jag är som förtvinad i smärta och längselen, så vet man att det att uthärda, kan vara heroiskt, men det är egentligen en hård och stundom bitter kamp mot sig själv, för att kunna rädda sig själv.  När man ser att allt vad man håller högt i livet värderas som lägst, trampas på, smutsas ner, reduceras till något värdelöst som skall skrotas, och betraktar mängden, hög eller låg i status, som likgiltig går fram till kanten på den egna graven, sin egen kulturs och sina egna jags grav; när man ser allt det och dem man håller kärt, söndras och förtärs, av nihilismens obönhörliga och motbjudande grå tillstånd av maktlöshet inför alla värdens nollpunkt, var vägen uppåt är den samma som vägen neråt; då finns det ingen självklarhet i att uthärda.  Då förstår man att det finns stunder var man inte alls egentligen orkar, var natten inte enbart är lång, utan kompakt, utan synlig ända; man befinner sig i ett själsligt insomnia, ett vilolöst tillstånd, var man känner sig kraftlös – och tom.  Personliga besvikelser, idealiske besvikelser; de tornar sig, antar monströsa dimensioner, de ger den vakna mardrömmen en form och en tyngd vars vikt man krossas av om – ja om.

(Continued)

Jag har redan kommenterat och svarat en del av er som har kommenterat texten om Ullared och svenska folket, och vill tacka alla er som har bidragit med kommentarer, kommentarer som fick mig att tänka, tänka över vad AUTONOM skrev och vad ni skrev.  Jag skriver nu det här svaret som ett svar till er alla. (Continued)

Många nationellt stämda framhäver ofta Folket (med stort f, förstås), som om det vore en metafysisk entitet, en sorts essens som allt gott springer ut ifrån, et stolt folk som tycks vara underkuvat och förtryckt, ett folk som inte får komma till tals och sitter hemma med knutna nävar och väntar på folktribunen som skall kalla dem till revolution. Ser man närmare på realiteterna så tycks folket vara de man stöter på i Ullared och andra insignifikanta orter som Norden numera befolkar.

(Continued)